Queer Moves på International Festival of Contemporary Arts – City of Women XXIII

QUEER MOVES
Kortfilmsvisning / 60′

ANNA LINDER / KLARA LIDÉN / GERMAINE DULAC / MAJA BORG / MARCELLE THIRACHE / MARIE LOSIER

Fem experimentella feministiska queera filmer som spänner över en tidsperiod på 90 år.
Filmerna som är curerade av Anna Linder är valda utifrån deras övertygande arbete med rörelse, kropp och musik. Läs mer på http://www.cityofwomen.org/en/content/2017/project/queer-moves

Program:
Germaine Dulac: Themes of Variations, 1928
Marcelle Thirache: S………….ELLE, 1990
Klara Lidén: Warm Up: Hermitage State Theatre, 2014
Maja Borg: MAN, 2016
Marie Losier: L ́Oiseau de la nuit, 2016

Anne Linder om urvalet:
”Fem experimentella feministiska queera filmer som spänner över en tidsperiod på 90 år.
Rörelse och musik är två saker som intresserar mig mycket när det gäller rörlig bild. I detta program har jag utgått från Germaine Dulacs tre korta experimentella filmer och särskilt den nyligen restaurerade Themes of Variations. Kortfilmerna som Dulac gjorde i slutet av 20-talet skulle visas utan ljud, filmrörelsen i sig skulle räcka. I Themes of Variations korsklipper hon mellan det sköra och det hårda. Hela tiden med en otroligt sensuell blick och där ljuset, rörelsen och dansen för oss vidare i det hon kallade för en visuell symfoni. Inspirerad av dansare som Loïe Fuller och Isadora Duncan frigjorde Dulac sina filmer från det figurativa och skapade flera abstrakta och surrealistiska filmer. Dulac var sin tids pionjär för den personliga filmen och Dulac såg filmkonsten som ett socialt verktyg där livet och sanningen var de mest självklara ingredienser. Aktivisten Dulac som lesbisk feministisk experimentell filmskapare. Dåtidens kämpe för en egen oberoende kreativ plats gör henne till en av filmhistoriens mest radikala och spännande personligheter. Dulac om sina abstrakta filmer: ”med variationer av diagonala rörelser, slow-motion, överlagringar och oskärpa skapas abstraktion, sammankopplad med rytmen uppnås ett suggestivt perspektiv som sträcker sig bortom formen”.

Klara Lidén förhåller sig ofta till rörelse och musik i sina videos. De är enkla och raka till sin form i motsats till Dulacs bildliga experiment men däremot använder sig båda av fasta kamerapositioner där rörelsen sker för kameran. I Warm Up är det balettdansarens rörelser som fascinerar Lidén och som så många gånger tidigare är det konstnären själv som sätter sig i den utlämnande situationen framför kameran. Under en uppvärmning på St. Petersburg State Ballet gör hen sitt bästa för att följa ballerinornas rörelser. När Lidén skickade mig videon för påseende med en önskan om förståelse för det queera i verket och en längtan efter sammanhang så kändes det självklart att koppla ihop Warm Up med Dulacs tidiga undersökningar som just utgår från en dansares rörelser.

Identitet och den queera kroppen i förändring i samband med en graviditet är Maja Borgs film MAN rätt ensam om att synliggöra. Här leker Borg med klichén av gayikoner och typiska mansroller och sätter bilden av den gravida kroppen i ett nytt sammanhang. Från Lidéns rörelseexperiment med sin egen kropp till Borgs stereotyper i uppbrott för att sen gå vidare till en lesbisk kärleksrelation på väg att ta slut i Marcelle Thiraches okända film S………….ELLE. Thirache är målare i grunden och inspirerades till filmskapandet av att ha sett verk av Germaine Dulac och Marguerite Duras. Thirache är en mycket erkänd experimentfilmare med handmålad filmkonst och natur som kännemärken. S………….ELLE är direkt besläktad med Borgs film MAN som är en handprocessad super-8 film med timelaps-tagningar, infärgade filmremsor och med den kvinnliga kroppen i fokus. Thirache bjuder in oss i en erotisk lek med stillbilder eller som hon själv säger ”jag var mycket kär i personen men förhållandet var på upphällningen och jag ville förklara min relation till den kvinnliga kroppen. Jag ville visa erotik utan att visa den sexuella relationen. För mig var det så mycket mer poetiskt.” Filmen har endast visats i Frankrike i lesbiska sammanhang och i Anna Linders filmprogram för Göteborgs konsthall.

Att binda samman installationen av Spermahoran med Queer Moves har varit viktigt och med den sista filmen av Marie Losier, L´Oiseau de la nuit, knyts ytterligare trådar ihop. Losiers film med färgsprakande kostymorgier i textila material och tillhörande redskap som saxar och knappar hör såklart samman med mina egna textila referenser i Spermahoran. Losier skildrar en värld av mystik, myter, väsen och djur men framförallt ett konstnärligt porträtt av performancekonstnären Fernando, aka Deborah Krystal. Filmen avslutas i dans och glädje och tar oss med vidare i natten.”

Fri entré.
Inom ramen för projektet Performing Gender – Dance makes differences.

Organisation: City of Women. I samarbete med Alkatraz Gallery.
Med stöd från Konstnärsnämnden.

Dag, tid och plats:
9e oktober kl. 19:00
Galerija Alkatraz

Mer information om filmerna och konstnärerna:

Germaine Dulac – Themes of Variations
Restaurerad version 2015; 1928, 11:13 min, distrubution: Light Cone
”Jag frammanar en dansande kvinna. En kvinna? Nej. En harmoniskt studsande linje. Jag frammanar en strålande projektion på slöjor! Exakt materia! Nej. Flödande rytmer. Varför ska man på bioduken ringakta den lust som rörelser framkallar hos oss på teatern? Samspelta rader. Samspelt ljus. Linjer, ytor, volymer som får utvecklas direkt, utan besvärjande knep, utifrån formernas egen logik, befriade från det alltför mänskliga förnuftet, tillåta en förhöjning mot det abstrakta, vilket ger mer utrymme för känslor och drömmar: Integrral film.”
Themes of Variations ingår i en serie abstrakta och experimentella kortfilmer som Dulac ville skulle visas i tystnad eftersom de i sig själva var som musik för ögat – att de var fullt tillräckliga i sig själva, som konstfilmer.
Germaine Dulac var den första feministiska filmskaparen (som vi känner till) och en nyckelfigur i avantgardekretsarna i Frankrike på 1920-talet. Under tidigt 1900-tal skrev hon för de två feministiska tidskrifterna La Fronde och Le Francaise. Hon var politiskt aktiv och krävde sin rätt som filmskapare. Efter svårigheter med att få göra de filmer hon ville startade hon det egna produktionsbolaget Delia Film. Dulac kämpade för att film skulle ses som en egen konstform – den sjunde konstformen – och formade egna begrepp som The Integral Film; filmisk rörelse, rytmisk film. Dulac ansåg att den rörliga bilden kunde tala för sig själv och arbetade med ett flertal stumma abstrakta filmer varav Themes of Variations är en av dem.
Germaine Dulac puttades ut i kylan av de surrealistiska männen efter att hon gjort filmen The Seashell and the Clergyman, 1927. Alla dessa år som hennes filmer inte visats. Alla dessa år hon varit okänd och bortglömd.

Klara Lidén – Warm Up: State Hermitage Theatre
2014, 4:25 min, färg, ljud, bildformat 4:3
Musik: Tvillingarna, Kamera: Grant Watkins
I filmen som gjordes för Manifesta i St. Petersburg, visar konstnären Klara Lidén hur hon själv deltar i uppvärmningsövningarna på St. Petersburg State Ballet. Hon står på scenen mitt bland en rad av nästan marionettliknande ballerinor och försöker följa den inövade koreografin, med uppenbara svårigheter. Den vidsträckta scenen och det starka ljuset från strålkastarna avslöjar det amatörmässiga i Lidéns rörelser, och exponerar konstnären för våra dömande blickar.

Maja Borg – MAN
Sweden, 2016, 13 min, Color, Stereo, 16:9
MAN utmanar rådande bilder av kön och töjer på språkets gränser i en transformerande resa genom det vilda och okända i en graviditet – allt inramat av ljudet från den enda kända inspelningen av Virginia Woolfs röst.
Filmen är verkligen ett experimentellt formuttryck där handprocessad super-8-film kombineras med animationer skapad av bland annat vattenfärg på negativ. Time lapse tagningar av graviditeten filmad ruta för ruta, dag för dag och allt detta inramat med självporträtt av filmskaparen som parodierar över sitt bruk av vissa klädesplagg, ofta uppfattade som maskulina, som blir avslöjande i mötet med den gravida kroppen. I ett decennium har Borg undersökt innebörden och tolkningarna av det egna bildspråket, samtidigt som hon experimenterat med formen för att tvinga innehållet bortom etablerade gränser. Hon använder sig av språklig dekonstruktion för att demontera andra system – antingen det handlar om politiska, sexuella, ekonomiska eller kulturella. Detta är andra gången som hon utgår från essän Craftsmanship av Virginia Woolf, denna gång för att dekonstruera könsidentitet under sin egen graviditet.

Marcelle Thirache, S………….ELLE
1990, Färg, stum, 4 min
Filmen är helt skapad utifrån diabilder. Genom överlagringar och filter skapas bilder av förvrängda kroppar som resulterar i mycket abstrakta, erotiska och drömska bilder.
Marcelle Thirache har skapat ett tjugotal filmer som kombinerar landskapsfotografi eller andra bilder av naturen med handmålade filmremsor (Sycomore, 2000; Tamaris, 1999, Fenice, 2003). Thirache uppnår ett spännande givande och tagande mellan impulser från dokumentära och subjektiva filmproduktioner i och med att hennes måleri omstrukturerar världen hon filmar. Även om hon är en filmmålare hävdar Thirache att ljusspelet är den viktigaste aspekten i hennes filmer: “ljus skär former! Ljus skriver på filmen som en pensel på duk!”.

Marie Losier – L´Oiseau de la nuit
2016, Portugal/Frankrike, 20 min
Ett mystiskt porträtt av Fernando, aka Deborah Krystal, den glittrande och poetiska artisten på club Finalmente i Lissabon, där hen varje natt, i över 30 år har uppträtt i sina guldklänningar. Under alla tyglager får vi se Fernandos många uppenbarelser vilket i sin tur levandegör en rad av Lissabons legender. Ömsom som sjöjungfru, fågel och lejoninna tas vi med in bland drömmar och begär, metamorfoser och myter.

This post is also available in: enEngelska