Det är fysiskt krävande, svettigt och varmt. Min mormors händer har slitit hårt. De är synligt medfarna av värk och hårt arbete. Händerna knådar degen.

Arbetar den med de olika brödkavlarna, borstarna, de gamla bakredskapen. Slänger den vant upp på bakufjäla, in i stenugnen. Min morfar sköter eldningen, vaktar på den, tar hand om den, blåser liv i den, om och om igen. Han gräddar brödet på den varma hällen, snurrar det vant runt runt. Tysta arbetar de. Bredvid varandra.
Det smäller och bultar, raspar och dammar. Det är varmt. Elden sprakar, veden luktar. Nygräddat bröd vankas, lukten frestar oss. Färgerna är vetemjölsvita, bakubordsbruna. Tiden står stilla. Händer och deg, mjöl och bröd. Redskapen, gamla, slitna. Fjädernaggen, gjord av tjäderhönans fjädrar, smäller hål i brödet. Det mjöldammar när det borstas. När brödet lyfts upp efterlämnas mjölvita landskap kvar på det ljusbruna bakbordet. Oidentifierbara mönster. Precis som när degen är nygjord i den stora trågen, med ett lätt mjöllager ovanpå. En trasig stenmur, en vägg eller en torr öken, vem vet. Mormor och morfar, koncentrerade, skymtar bara, en nacke, en siluett. Ingen tydlig berättelse. Brödet bakas. De är tysta, inget prat. De arbetar. Vi tittar på.
Text av Anna Linder