Idag är det internationella kvinnodagen – en dag för att reflektera och diskutera var vi befinner oss i olika jämställdhetsfrågor.

Göteborgs Konsthall vill idag uppmärksamma konstnär och curator Anna Linders viktiga tal för konstens frihet, och för en konstvärld som måste göra upp med genikult, heteronormativitet och maktmissbruk. Det är en angelägen text om åtgärder vi alla måste arbeta mot och ta ansvar för. Läs och dela det gärna.

– Stina Edblom, konstnärlig ledare, Göteborgs Konsthall

Hur går vi vidare efter #konstnärligfrihet?
Sluta ge den vita heterosexuelle mannen så stor plats. Tänk efter före uppdraget delas ut – finns det någon annan som kan göra ett likvärdigt jobb? Se till att kompispolitik och jäv totalförbjuds och får följder. Plocka ner geniet från piedestalen och arbeta för mer jämställda villkor i konstvärlden. Osäkra arbetsförhållanden bidrar generellt till mer maktmissbruk, och gör det svårare att säga ifrån utan att riskera sin framtida arbetsmarknad.

Se över lönesättningar, ge färre solouppdrag, fördela bidragspengarna mer jämlikt. Här måste vi också hålla flera saker i huvudet; kvinnor är inte ett homogent kollektiv, och det finns många olika maktordningar som samverkar. Om #metoo verkligen ska ha den effekt vi önskar, måste vi inkludera fler grupper för att inte göra samma misstag igen. Varför ger vi inte mer makt till rasifierade, HBTQI-personer, personer med funktionsskillnader och klassresenärer?

Fortsätt inte hålla dessa män om ryggen. När trakasserier och maktmissbruk uppdagas måste det leda till att de förlorar anställningar, utställningar, uppdrag, praktikanter, assistenter, arbetsstipendier, bidrag etc. När det inte finns lagar och regler kring frilansande konstnärers beteenden och de tillåts utnyttja sina positioner inom konstvärlden som gästlärare, handledare, mentorer, sitta på flera stolar, antagningsarbeten, bidragsjurys och liknande.

Män som sexuellt hotar och trakasserar sin omgivning måste stoppas. Sluta ge uppdrag åt dem. Ta dem ur styrelser, chefsroller, ja allt nätverkande med maktrelationer som de ingår i.

Sedan värnar jag inte geniet som idé överhuvudtaget, den exklusiva konstnärsrollen. Den är bara exkluderande, fortsätter att gynna uteslutning och förstärker tron på den starka individen. Individsamhället och den girighet som kommer med den måsta kullkastas för att kollektivitet, solidaritet och empati ska fungera. Denna genikult inom konsten bör inte fortsatt premieras – andra grupperingar, organisationer som arbetar för intersektionalitet, mångfald, jämlikhet borde få större utrymme.

Vems revolution blir #metoo? Vilka röster förs fram? Vilket ansvar har vi och tar vi för att bredda vilka röster som hörs? Vilka strategier och allianser?

Vi kan inte fortsätta stötta manliga konstnärer på grund av deras berömmelse. Om de är skitstövlar för övrigt så måste de stoppas. Låt dem jobba sig tillbaka genom att visa att de har förändrat sig i så fall. Gör som Martina Montelius och avskeda dem. Citat av Montelius i Expressen:

”Säg inte till mig att det är “svårt”. Prata framför allt inte med mig om personliga relationer och förståelse för någons komplexa psyke. Den skådespelare jag portade var en gammal vän till mig, som jag givetvis vet har goda sidor och så vidare – det har de allra flesta av oss. Han var välkommen att prata med mig om sin komplexitet på fritiden, i den mån jag hade utrymme för det”.

Men på min arbetsplats ska ingen vara rädd. Om någon är rädd, och jag inte tar tag i det, är jag inte lämplig som teaterchef. Det är faktiskt inte det minsta komplicerat.

Verka för bättre arbetsvillkor för konstnärer. Se över skolornas anmälningssystem (anmälningsplikt?) och skapa trygghet inom dem genom att anlita personer utanför konstvärlden som är specialister på trakasserier, personalfrågor, juridik med mera. Se över intagningsformer och juryarbeten på alla nivåer, särskilt då inom förberedande konstutbildningar, konstskolor som leder till högskolor och universitet.

Arbeta hårdare för att nå andra grupper av människor för att på sikt få bättre och jämlikare, icke homogent klimat inom konstvärlden. Kan en få komma in på en konsthögskola med annan bakgrund än den klassiska? Valideringssystem och liknande? Personer i chefspositioner, personer med offentlig makt tar sitt ansvar för och värnar feminism och jämlikhet. De måste våga vara obekväma och våga ta beslut som är radikala. Visa lite mer civilkurage!

Konstvärlden är fylld av hoper av rädda grupporienterade personer som alla går åt samma håll, tycker likadant, hyllar samma personer i alla led. Jag tror inte på att det är så i verkligheten. Jag tror på att människan i sig är unik och kan tycka och tänka kritiskt utifrån sina egna värderingar och tankar. Denna möjlighet att vara normkritisk och våga uttrycka sig tystas ner direkt du ingår i hierarkiska patriarkala system. Det börjar omedelbart i tidig ålder, och fortsätter frodas och blir bara värre ju högre upp du kommer.

Inom konstvärlden och akademin är det på många sätt extremt, för att konkurrensen är stenhård och inga skyddsnät finns. Upplevelsen av att vara en killjoy och straffas för det medför rädsla och tystnad. Vems berättelser kommer fram överhuvudtaget? Riskfaktorn att bli straffad är ju i sig hierarkisk och de som är längst ner straffas ju hårdast, rasifierade, transpersoner, klassresenärerna med flera.

– Anna Linder, konstnär och curator

Texten lästes för första gången upp i samband med #metoo-samtalet Vad händer efter #konstnärligfrihet? som arrangerades på Göteborgs Konsthall i december 2017. Den publicerades i sin helhet ursprungligen på Anna Linders hemsida och har sedan dess bland annat publicerats i tidningen Paletten.