av Anna Linder, Liz Rosenfeld and Joey Carducci
walden – Tidskrift för filmkritik Nr. 15/16, 2019
Kort utdrag från texten:
Barbara Hammer
Vi minns dig. Vi kommer inte glömma dig. Vi sprider dig vidare <3
Detta ständiga sökande efter själsfränder och likasinnade. Flocken.
Samtidigt sökandet efter det egna. Formen. Rörelsen.
Det är något som sker i mötet. Mötet med andra.
Andras rörelser. Lukter. Närvaro.
Du far iväg mot något du inte vet. Släpper det trygga.
Du kryper ihop och njuter i korta stunder. Inget är bekvämt. Det mesta skaver och är skevt. Du nosar runt. Inget är riktigt bekant. Du fin- ner inget igenkännande. Samtidigt älskar du det du ser. Friheten i bildspråket. Du ser mängder av filmer och videor. Drivor av rörliga bilder. Flimrar genom ditt system. Ändå är allt du ser så främmande. Inget griper riktigt tag i dig.
Pionjärerna. Inspiratörerna. Visionärerna.
Vittring.
Plötsligt finner du ett spår. En blick. En riktning. En sådan
kraft. Du sprängs. Mitt i den experimentella vita mansmassan finns de.
De queera feministiska experimentella filmskaparna. / Anna Linder
För mig är det omöjligt att göra queer konst utan queera relationer. Faktum är att queerskapet är grundläggande för mitt arbete med och som metod i mina verk och jag strävar i både mitt film- och performancearbete efter att skapa bilder som speglar detta. Jag arbetar nästan uteslutande med människor som jag har någon typ av nära relation till, särskilt eftersom begär och utlevelsen av detta begär är drivkrafterna bakom det jag gör. Mina bilder och idéer skapas alltid ur ögonblicket jag upplever dem, när jag arbetar fram vad jag behöver för att förstå. Hycklande begär är en kärna i queerskapet. För att queera relationer med olika syften ska kunna föreslå alternativa begärsekonomier med potentialen att rubba dis- kursiv tids- och rumslighet är det av avgörande betydelse att inse att en djupgående politik inte alltid kan förenas med komplicerad intimitet. Min uppfattning är att Barbara alltid gränsade till den här tanken. Jag har alltid inspirerats av hur hon stod fast vid sina övertygelser, samtidigt som hon hade förmågan att betrakta sig själv och den position hon tog med sina verk när hon utförde dem. Ett av de bästa råden hon gav mig innan hon dog var att aldrig sluta göra verk, inte ens när du upplever att ingen bryr sig om det du gör. Inte ens när du känner att det kanske är irrelevant. Hon lärde mig att produktivitet och att vara sann mot sina begär som konstnär bör vara en av de främsta drivkrafterna bakom ens praktik. Barbara gjorde så mycket för, och ännu mer genom, kärleksfull stränghet, hon uppmuntrade mig verkligen (och gör det fortfarande) att fort- sätta, att skapa och kämpa så autentiskt och ärligt som möjligt trots
konstekonomin och systemet vars makt kan få en att uppleva det som omöjligt. / Liz Rosenfeld
Hammer påverkade mitt arbete medan vi spelade in och påverkar definitivt fortfarande mitt arbete idag. Det finns några uppenbara och några inte helt uppenbara interna skämt i vår film som refererar till att jag är så måttfull och noggrann och liksom tänker för mycket i min inspelningsprocess. Jag ägnade mycket tid åt att rengöra linserna och kameran, använde ljusmätare och repeterade innan jag satte fokus. Hammers tagningar var så mycket mer levande, gick in och ut ur fokus medan hon dansade runt med kameran och bara «kände det». Hur det faktiskt såg ut tog hon reda på först senare. Det var en fantastisk lektion och en inspiration som stannar kvar hos mig än idag. Jag är fortfarande häpen över hennes beslutsamhet och hennes drivkraft. Det var så inspirerande att det nästan var smittsamt. Det var som om hon delade med sig en glimt av det som en uppmuntran, eller som en inbjudan att se efter hur långt vi kunde gå med en idé om vi verkligen tog tag i den och sprang i full fart med den, Hammer-aktigt. Hon var så levande, och jag känner att hennes engagemang, uppmuntran och envisa film- skaparanda fortfarande är det. / Joey Carducci
